Lättläst om något svårt

Känner mig så väl igen mig både som pedagog och pappa. Jag har stått på bägge sidor. Att få vara den som lämnar besked till en familj och själv vara den som får ta emot beskedet. Ditt barn är inte som alla andra. Att försöka släta över, som pedagog. Att vilja döda budbäraren, som pappa.

Fredrik skriver väl och lättläst om ett svårt ämne. Nu finns hans bok Vad händer med Kalle - en pappa berättar att läsa gratis.

Vad händer med Kalle

Lucka nr 5 - Stafettjulkalendern 2014

Lucka nr 5 - Stafettjulkalendern 2014

Vad händer med Kalle? - en pappa berättar.

Någonstans i skärningspunkten för teoretisk kunskap och egen intjänad erfarenhet börjar en förstå hur saker och ting verkligen hänger ihop. När det gäller att få en bättre förståelse för hur föräldrar (vårdnadshavare) reagerar och fungerar kring bl a svåra besked, hjälpte denna bok mig mycket. Många saker föll på plats när jag läste Fredrik Hjelms berättelse om sin son Kalle. En väldigt bra inblick i hur en förälder blir bemött i bland annat förskolan.

Varför tar inte dom till sig det vi säger? Hur kan en som förälder förneka? Känner du igen dina frågor? Boken ger dig en på insidan-förståelse i hur en fungerar och agerar som förälder till barn som i förskolan ofta kallas för bibs-barn.
För mig har boken gett mig en betydligt större insikt om hur jag som pedagog kan möta en förälder kring ett "barn som inte är som alla andra".

Hjelm skriver väl och boken lästes från pärm till pärm första gången, den var omöjlig att lägga ifrån sig.
Nu mer är det en stående rekommendation till elever och nyutbildade kollegor.

Vad händer med Kalle - en pappa berättar

Detta är lucka 5 i Martina Lundströms Stafettjulkalender 2014

Har Uppsalahem bara lägenheter för normalstörda?

Idag skriver UNT om John som tvingas ge sina grannar sitt schema till grannarna och som uppmanas att bo någon annanstans. Varför? John är autistisk och en del av hans beteende är högljuda skrik. Enligt Uppsalahems kommunikationschef Linda Ryttlefors är det skillnad på människor. Om ett barn skriker i grannlägenheten är det normalt. Men om en med autism skriker är det ett problem. I kommentarerna till UNT:s artikel lyser samma vidriga människosyn igenom. "Att bo i hyreslägenhet är ofta inget man väljer..." skriver Thomas Nilsson och avslutar sin kommentar med "...en kroniskt sjuk utagerande person slutar aldrig att störa".

Var ska de autistiska människorna få plats i vårt samhälle. Autism är för övrigt ingen sjukdom även om många tror det. Det är inte botningsbart och därför blir frågan ska dessa kunna leva med oss normalstörda eller ska vi återinföra möjligheten att placera de misshagliga på hem/institutioner/anstalter.

Uppsalahem hade nog kunnat lösa detta genom bostadsanpassning, LSS torde inte vara en okänd lag hos Uppsalas stora hyresbolag.